När demonerna viskar

Jag trodde att tillfrisknande skulle kännas som en väg uppåt. Som att kroppen och själen skulle följa en kurva – från mörker till ljus.

Och visst, det finns ljus. Det finns bättre dagar. Men det finns också kvällar då rösterna inuti blir starkare igen. Då tröttheten känns bottenlös. Då jag undrar om jag bara inbillade mig att jag var på väg att må bättre.

Det är inte över, bara för att jag ser hel ut

Jag handlar mat, svarar på meddelanden, skrattar till i rätt sällskap.

Men inuti är det fortfarande kamp.

Kampen mot rösterna som säger att jag inte duger. Kampen mot impulsen att fly, isolera, försvinna. Kampen mot känslan av att det aldrig riktigt kommer bli tyst.

Demonerna har lärt sig viska

De skriker inte längre som förut. De viskar. Tyst. Fint. Smart.

"Tror du verkligen att du förtjänar det här?""Du kommer bara misslyckas igen.""Alla andra orkar – varför inte du?"

Och ibland lyssnar jag. Inte för att jag vill – utan för att det är så välbekant.

Det är som att mörkret blivit ett språk jag en gång lärde mig flytande, och nu måste jag lära om. Bokstav för bokstav.

Det är en trött kamp – men den är värd det

Det är inte glamoröst att tillfriskna. Det är inte vackra morgonrutiner och tacksamhetslistor varje dag.

Det är gråt i duschen. Det är att ligga vaken klockan tre och undra vem man är utan sin ångest. Det är att försöka igen, fast man misslyckades igår.

Men jag gör det ändå.

För varje gång jag väljer att inte lyssna på demonerna – varje gång jag stannar i kroppen, andas, väntar ut det – så vinner jag tillbaka en liten bit av mig själv.

Och jag börjar förstå att det är okej att vara i krig – så länge jag inte ger upp

Det här kanske är tillfrisknande: Inte att demonerna försvinner, utan att jag slutar tro att de har rätt.

Att jag börjar se dem för vad de är: Eko av gammal smärta. Skuggor från tider då jag var ensam och rädd.

Och nu har jag något jag inte hade då: Medvetenhet. Ord. Vilja.

Jag är inte svag för att jag kämpar

Jag är stark för att jag fortsätter.

Även när det känns hopplöst. Även när ingen ser det. Även när det inte syns på utsidan.

Jag bär vidare. Och ibland, i några sekunder, är det helt tyst där inne. Då vet jag: det går.

Jag är på väg. Inte färdig. Men på väg.

//P