Älskar vi verkligen våran sport?

Gör vi det?

Älskar vi verkligen våran sport? Om svaret är ja, varför slår vi då på den?!

För utan hästarna har vi ingen sport. Utan hästarna kan vi inte tävla. Utan hästarna är vi ingenting! Det behöver man inte vara en raketforskare för att förstå. Men varför slår "vi" på dom då? Förr i tiden hette de ju, "Där konsten slutar, tar våldet vid". Den texten står ju fortfarande kvar på insidan av ett ridhus på Strömsholm.

Men när det nu då är ryttare på landslagsnivå, och ryttare som har som yrke att utbilda unghästar och dessutom rider på GP-nivå. Bevisligen finns kunskapen. Men respekteras den? Knappast. För det enda som dessa människor är ute efter, det är att tjäna pengar. Ingenting annat. Den som säger nått annat ljuger. Om du inte finner nån annan utväg än att slå hästen fram till lydnad, har du då inte tagit på dig själv för mycket arbete? För det går att träna en häst utan att slå den randig.

Ridsporten visar nu sitt sanna ansikte. Efter många många års hårt arbete för att få sporten accepterad så dyker det här upp. Eller dyker upp o dyker upp. Dom här satanistiska metoderna har funnits långt innan min tid. Det är först NU, i kölvattnet av Helgstrand-dokumentären som detta kommer upp. Accepterar vi det? Det hoppas jag verkligen inte.