Sociala medier visar sällan sanningen

Det har aldrig varit enklare att följa andra hästmänniskor.

På några minuter kan vi se världscupfinaler, fölningar mitt i natten, vardagen på stora tävlingsstall och unga ryttare som redan rider på en nivå många bara drömmer om.

Sociala medier har gjort hästsporten mer tillgänglig än någonsin.

Det är fantastiskt.

Men det har också skapat en illusion.

En illusion om att alla andra lyckas bättre.

Den perfekta bilden

Du öppnar Instagram.

En nytvättad skimel står i kvällssolen.

Schabraket matchar lindorna.

Stallet är skinande rent.

Ryttaren ler.

Bilden ser ut som ett vykort.

Vad bilden inte visar är att hästen rullade sig i leran fem minuter senare.

Att sadelkammaren såg ut som ett bombnedslag innan bilden togs.

Att ryttaren hade en fruktansvärd dag på jobbet.

Eller att ridpasset innan bilden togs gick riktigt dåligt.

En bild berättar sällan hela historien.

Vi jämför vår vardag med någon annans höjdpunkt

Det är kanske det största problemet.

Vi ser någon annans bästa ögonblick.

Men jämför det med vår egen vardag.

Vi ser våra leriga hagar.

Våra trasiga täcken.

Veterinärräkningarna.

Transporten som inte startar.

Ridpasset där ingenting fungerar.

Och plötsligt känns det som att vi ligger efter.

Fast egentligen jämför vi två helt olika verkligheter.

Ingen lägger upp motgångarna

Hur många lägger upp filmen där hästen vägrade gå på transporten i fyrtio minuter?

Hur många visar när de sitter i bilen och gråter efter en misslyckad tävling?

Hur många berättar om sömnlösa nätter när hästen varit sjuk?

Visst finns det människor som gör det.

Men de flesta delar sina bästa stunder.

Det är mänskligt.

Problemet uppstår när vi börjar tro att det är hela sanningen.

Likes mäter inte horsemanship

En ryttare med hundratusen följare är inte automatiskt bättre än den som har femtio.

Den som lägger mest tid på att filma rider inte alltid bäst.

Och den som aldrig syns på sociala medier kan vara en fantastisk hästmänniska.

Det finns ryttare som gör ett otroligt arbete varje dag utan att någon annan än hästen ser det.

De får inga likes.

Inga kommentarer.

Inga sponsorer.

Men de får något betydligt viktigare.

En häst som litar på dem.

Pressen på unga ryttare

Jag tror att dagens unga ryttare lever med en press som många äldre generationer aldrig behövde uppleva.

Ridpass filmas.

Tävlingar filmas.

Träningar filmas.

Misstag filmas.

Och ibland publiceras de innan ryttaren ens hunnit reflektera över vad som faktiskt hände.

Att ständigt känna att man måste prestera – inte bara inför tränaren eller publiken, utan inför hela internet – är en tung börda.

Vi får inte glömma att bakom varje konto finns en människa.

En människa som kan bli ledsen.

Osäker.

Stressad.

Eller få sin självkänsla knäckt av några elaka kommentarer.

Vad vill vi egentligen visa?

Det är en fråga jag tycker att vi alla borde ställa oss ibland.

Vill vi inspirera?

Eller imponera?

Vill vi visa verkligheten?

Eller skapa en bild av ett liv som egentligen inte finns?

Det är inget fel i att dela framgångar.

Tvärtom.

Men kanske skulle vi också våga visa att vägen dit nästan alltid består av motgångar, misslyckanden och hårt arbete.

För det är där utvecklingen sker.

Hästen bryr sig inte

När mobilen ligger i sadelkammaren händer något intressant.

Hästen är exakt likadan.

Den bryr sig inte om hur många följare du har.

Den bryr sig inte om hur många som såg filmen från tävlingen.

Den bryr sig inte om hur många hjärtan bilden fick.

Den bryr sig om hur du behandlar den.

Hur du möter den i boxen.

Hur du rider.

Hur du lyssnar.

Och kanske är det just därför hästar är så fantastiska.

De ser människan bakom profilen.

En påminnelse till oss alla

Nästa gång du scrollar genom ett flöde fullt av perfekta bilder – stanna upp en stund.

Kom ihåg att varje glänsande bild döljer timmar av arbete.

Att varje framgång nästan alltid föregås av motgångar.

Och att de flesta människor, oavsett hur perfekta deras liv verkar på nätet, kämpar med något som kameran aldrig fångar.

Sociala medier kan inspirera.

De kan utbilda.

De kan skapa gemenskap.

Men de visar väldigt sällan hela sanningen.

Och kanske är det just den sanningen vi behöver påminna oss om oftare – både för vår egen skull och för hästarnas.