Vi måste prata om människorna bakom funktionärsvästarna

Det är tidig morgon.

Solen har knappt hunnit gå upp när de första bilarna rullar in på tävlingsplatsen. Någon öppnar sekretariatet. Någon annan bygger bana. Kaffebryggaren startas. Högtalaranläggningen testas. Startlistor skrivs ut en sista gång.

Tävlingsryttarna har ofta bara sett en liten del av allt arbete.

Men innan den första hästen ens sätter en hov på framridningen har många funktionärer redan arbetat i flera timmar.

Och när den sista ekipaget åkt hem är de fortfarande kvar.

Tävlingar blir inte till av sig själva

Det är lätt att ta en välarrangerad tävling för given.

Man kommer dit.

Lastar ur.

Rider sin klass.

Packar ihop.

Åker hem.

Men bakom varje tävling finns människor som har lagt ner hundratals ideella timmar.

Domarsekreterare.

Parkeringsvakter.

Banpersonal.

Insläpp.

Speaker.

Cafeteria.

Sjukvård.

Sekretariat.

Framridningspersonal.

Resultatservice.

Listan kan göras lång.

Om bara några av dem uteblir blir det snabbt problem.

Ideellt arbete är en av ridsportens största tillgångar

Många funktionärer får ingen lön.

De gör det för att de älskar sporten.

För att de vill att barn ska få tävla.

För att de vill att klubben ska leva vidare.

För att de själva en gång blev välkomnade och nu vill ge tillbaka.

Det är en insats som inte alltid syns.

Men den är ovärderlig.

När något går fel

Tyvärr är det ofta först när något inte fungerar som funktionärerna märks.

Starten blir några minuter sen.

Kön till cafeterian är lång.

En parkeringsanvisning missförstås.

Resultatet dröjer.

Och plötsligt kommer frustrationen.

Ibland i form av en suck.

Ibland som höjda röster.

Ibland genom kommentarer som ingen människa borde behöva höra.

Det är lätt att glömma att personen i den gula eller orangea västen också är en människa.

Någon som kanske stått ute i regn sedan klockan sex på morgonen.

Någon som tagit ledigt från jobbet.

Någon som offrat sin egen tävlingshelg för att andra ska kunna genomföra sin.

Ett enkelt "tack" betyder mer än man tror

Jag tror att många underskattar vilken skillnad några vänliga ord kan göra.

"Tack för hjälpen."

"Bra ordnat."

"Hoppas ni får en lugn eftermiddag."

Det tar bara några sekunder att säga.

Men det kan göra en lång arbetsdag betydligt lättare.

Precis som kritik kan fastna länge, kan uppskattning leva kvar.

Vi behöver fler som vågar hjälpa till

Många ridklubbar har idag svårt att hitta funktionärer.

Samma personer ställer upp, år efter år.

Till slut blir de trötta.

Och då riskerar tävlingar att ställas in, inte för att det saknas ryttare eller hästar – utan för att det saknas människor som kan få arrangemanget att fungera.

Kanske har vi alla ett ansvar.

Du behöver inte kunna allt.

Ingen gjorde det första gången.

Alla funktionärer har varit nya en gång.

De flesta klubbar hjälper gärna till och visar hur uppgifterna fungerar.

En sport byggd på gemenskap

Ridsport handlar om mycket mer än resultaten.

Den handlar om människor som hjälps åt.

Om ungdomar som lär sig ansvar.

Om föräldrar som säljer kaffe i cafeterian.

Om pensionärer som bygger hinder.

Om tränare som stannar kvar efter sista klassen.

Om funktionärer som står ute i regn och blåst för att tävlingen ska kunna genomföras.

Det är lätt att fokusera på rosetter och placeringar.

Men utan människorna bakom kulisserna skulle det inte delas ut några rosetter alls.

Nästa gång du tävlar…

Nästa gång du kör in på en tävlingsplats – titta dig omkring.

Se personen som visar var du ska parkera.

Den som står i insläppet.

Den som sitter i sekretariatet.

Den som räfsar banan mellan klasserna.

Den som serverar kaffe.

De är inte bara funktionärer.

De är en av anledningarna till att du över huvud taget kan stå på startlinjen.

Och kanske är det dags att vi börjar behandla dem därefter.

För ibland är den viktigaste personen på en tävlingsplats inte den som står högst upp på prispallen.

Ibland är det den som, iförd en reflexväst och med ett leende, ser till att hela dagen faktiskt fungerar.