Stallmänniskor – en märklig art som vanliga människor aldrig kommer förstå

Det finns människor.

Och så finns det hästmänniskor.

På ytan ser vi ganska normala ut. Vi handlar mat, betalar räkningar och tittar på TV precis som alla andra.

Men under ytan är vi en helt egen art.

En grupp människor som frivilligt väljer att spendera stora delar av sina liv i lera, regn, hödamm och stallgångar.

Och det märkligaste av allt?

Vi tycker att det är fantastiskt.

För den som aldrig har haft med hästar att göra framstår mycket av det vi gör som fullständigt obegripligt.

Låt oss vara ärliga.

De har inte helt fel.

Vi går upp när andra fortfarande sover

Vanliga människor tycker att klockan 05.00 är en orimlig tid att vakna.

Hästmänniskor kallar det "sovmorgon".

Många ryttare har någon gång ställt klockan i gryningen för att hinna fodra, mocka, lasta, för att sedan åka på tävling.

Det är inte ovanligt att stå i ett stall innan solen gått upp och fundera över sina livsval.

Samtidigt som man fyller vattenhinkar.

I minus tio grader.

Frivilligt.

Och det märkligaste?

Vi gör det igen nästa helg.

Vi har en märklig syn på pengar

För en utomstående kan hästägare framstå som ekonomiska mysterier.

Vi kan stå i en butik och tveka i tio minuter över att köpa en tröja till oss själva.

Men när hästen behöver något händer något märkligt.

Plötsligt känns ett nytt täcke, ett träns eller ett specialanpassat schabrak som en fullt rimlig investering.

"Det är ju till hästen."

Den meningen har sannolikt kostat hästvärlden flera miljarder kronor genom åren.

Vi pratar ett språk som ingen annan förstår

Lyssna på ett samtal mellan två hästmänniskor.

Det kan låta ungefär så här:

"Han känns lite framtung i vänster varv men blev bättre när jag fick igenom ytterbogen."

För oss är det en helt normal mening.

För någon annan låter det som teknisk felsökning av en rymdfarkost.

Lägg sedan till ord som:

• Schabrak

• Martingal

• Hackamore

• Benskydd

• Kandar

• Spånkvot

Plötsligt har vi ett eget språk.

Och vi förväntar oss att alla ska förstå det.

Vi accepterar sådant som ingen annan skulle acceptera

Om en hundägare berättade att hunden väger 600 kilo, kostar flera tusen kronor i månaden och ibland springer iväg med full fart utan att lyssna skulle folk reagera.

När en hästägare berättar samma sak kallas det tisdag.

Vi accepterar också att våra planer kan ändras på fem sekunder.

Man kan ha planerat ett perfekt ridpass.

Sedan bestämmer sig hästen för att vara rädd för en plastpåse.

En sten.

En skugga.

Eller en blomma som stått på samma plats i flera månader.

Ridpasset är officiellt inställt.

Vi diskuterar bajs mer än vad som borde vara socialt acceptabelt

Det här är kanske den punkt som bäst bevisar att hästfolk är annorlunda.

Normala människor pratar väldigt sällan om avföring.

Hästmänniskor analyserar den med vetenskaplig precision.

Färg.

Konsistens.

Mängd.

Frekvens.

Allt diskuteras utan minsta tvekan.

Det är fullt möjligt att stå med en kopp kaffe och ha ett långt samtal om hästbajs utan att någon höjer på ögonbrynen.

I stallet är det helt normalt.

Utanför stallet rekommenderas viss försiktighet.

Vi har fler bilder på hästen än på familjen

Öppna en genomsnittlig hästmänniskas mobiltelefon.

Du kommer att hitta:

200 bilder på hästen i hagen.

150 bilder på hästen när den äter.

75 bilder på hästen när den sover.

50 bilder på hästen som står exakt likadant som på de andra 425 bilderna.

Sedan kanske två bilder på familjen.

Om de har tur.

Och ja, vi vet att bilderna ser likadana ut.

Men den där ena bilden var faktiskt från vänster sida.

Det är stor skillnad.

Vi står ut med väder som borde vara förbjudet

Regn.

Snö.

Storm.

Minusgrader.

Lervälling.

Det spelar ingen roll.

Hästen behöver fortfarande mat.

Hästen behöver fortfarande tillsyn.

Hästen behöver fortfarande motion.

Hästmänniskor utvecklar därför en relation till väder som gränsar till det övernaturliga.

När andra människor säger:

"Vilket hemskt väder."

Svarar hästfolket:

"Det kunde vara värre."

Och sedan går vi ut ändå.

Men det finns en anledning

Trots allt detta fortsätter vi.

År efter år.

Morgon efter morgon.

Vinter efter vinter.

Varför?

För att hästar ger tillbaka något som är svårt att beskriva för den som aldrig upplevt det.

Känslan när kommunikationen fungerar.

När ett ridpass plötsligt känns enkelt.

När hästen möter dig vid grinden.

När en dålig dag blir bättre bara av att man kliver in i stallet.

Det är därför vi fortsätter.

Det är därför vi står ut med lera, höpriser, tidiga morgnar och sönderfrusna vattenkoppar.

Och det är därför vi alltid kommer att vara lite annorlunda.

För sanningen är att stallmänniskor kanske är en märklig art.

Men det är en väldigt fin art att tillhöra.