Tävlingsnerver – varför känns framridningen ibland svårare än själva programmet?

Det börjar långt innan startsignalen.

Kvällen innan tävlingen.

Man packar bilen.

Kollar att nummerlappen ligger där.

Borstar stövlarna en gång till.

Lägger fram kavajen.

Kontrollerar passet.

Sedan kontrollerar man allt igen.

Och igen.

Man vet att man glömt något.

Frågan är bara vad.

När tävlingsmorgonen kommer känns allt plötsligt lite overkligt.

Hästen verkar mest fundera på varför frukosten serverades tidigare än vanligt.

Den äter lugnt.

Den tuggar hö.

Den verkar fullständigt obrydd över att dagens schema innehåller månader av träning, förväntningar och kanske årets viktigaste start.

Det är egentligen ganska fascinerande.

För hästen bryr sig inte om tävlingen.

Den bryr sig om människan bredvid.

Och det är där allt börjar.

Den osynliga motståndaren

De flesta tror att den svåraste delen av en dressyrtävling är programmet.

Många ryttare skulle säga något helt annat.

Framridningen.

För där möts alla världar samtidigt.

Man försöker hitta fokus.

Samtidigt passerar någon i ökad trav.

En annan galopperar förbi.

Någon tappar en stigbygel.

En tränare ropar instruktioner.

En funktionär vill kontrollera utrustningen.

Högtalaren ropar upp nästa ekipage.

Hästen känner direkt att något är annorlunda.

Inte för att den vet vad en tävling är.

Utan för att den känner dig.

Hästar läser människor bättre än människor läser hästar.

Om du håller andan…

gör hästen det också.

Om du spänner dig…

kommer hästen att undra varför.

Om du blir stressad…

försöker den hitta orsaken.

Det är därför en lugn ryttare ofta är den största konkurrensfördelen som finns.

Jakten på den perfekta känslan

Nästan alla ryttare känner igen tanken.

"Det känns inte riktigt bra än."

Så man rider lite till.

Lite till.

Lite till.

Plötsligt har man ridit fram i fyrtio minuter.

Hästen börjar bli trött.

Och känslan blir bara sämre.

Ibland jagar vi perfektion så länge att vi rider förbi den.

Den perfekta känslan kommer sällan därför att vi tvingar fram den.

Den kommer när hästen är avspänd.

När ryttaren slutar överanalysera.

När kommunikationen fungerar.

Det är en enorm skillnad.

Domaren letar inte efter perfekta människor

Det är lätt att tro att domaren sitter och väntar på misstag.

Så är det sällan.

De flesta domare vill faktiskt kunna ge höga poäng.

De vill se harmoniska ekipage.

De vill se god ridning.

De vill se hästar som arbetar korrekt.

Ett litet misstag förstör sällan en hel ritt.

Det som påverkar mest är ofta helhetsintrycket.

Hur ser samarbetet ut?

Hur ser ridningen ut?

Hur känns ekipaget?

Det är därför ett ekipage med ett litet missförstånd ibland ändå placerar sig högt.

Ridning handlar inte om att aldrig göra fel.

Den handlar om hur man rider vidare efter felet.

Ingen ser allt det arbete som ligger bakom

Publiken ser fem minuter.

Kanske sex.

De ser ett program.

De ser en procent.

De ser en placering.

Men de ser inte:

• Vintern när det regnade sidledes.

• Dagarna när transporten inte startade.

• Lektionerna där ingenting fungerade.

• Veterinärbesöken.

• Alla kilometer på grusvägar.

• Kvällarna i pannlampans sken.

• Tidiga morgnar innan jobbet.

• Sena kvällar efter jobbet.

Varje procent på tävlingsbanan bygger på hundratals timmar som ingen annan såg.

Det är därför resultatlistan aldrig berättar hela historien.

När planen spricker

Det händer alla.

Hästen blir spänd.

Den tittar på blommorna.

Den blir rädd för domarkuren.

Den vägrar gå förbi ett hörn.

Den tappar galoppen.

Man rider fel väg.

Man glömmer programmet.

Man missar en övergång.

Och ändå…

går världen vidare.

De flesta ryttare kan flera år senare skratta åt sina värsta tävlingsmissar.

Inte samma dag.

Men senare.

Väldigt få människor minns vilken procent någon annan fick för tre år sedan.

Men nästan alla minns ekipaget som log när allt gick fel.

De bästa tävlingsryttarna är inte alltid de modigaste

Många tror att elitryttare aldrig blir nervösa.

Det är fel.

Skillnaden är att de accepterar nervositeten.

De väntar inte på att den ska försvinna.

De rider ändå.

Nervositet betyder ofta bara att något är viktigt.

Och det är helt okej.

Hästen bryr sig inte om procenten

Efter avslutad ritt…

vad händer?

Man klappar om hästen.

Lossar nosgrimman.

Ger lite hö.

Kanske en morot.

Och hästen?

Den verkar mest nöjd över att få tillbaka sitt hö.

Den funderar inte över om procenten blev 64 eller 74.

Den funderar inte över placeringar.

Den funderar inte över sociala medier.

Den bryr sig om hur den blev behandlad.

Det är en ganska nyttig påminnelse.

Vi människor gör ofta tävlingen större än vad hästen gör.

Den riktiga vinsten

Den största segern är inte alltid en blågul rosett.

Ibland är den:

• att hästen kändes trygg,

• att en svår rörelse fungerade,

• att man vågade starta trots nervositet,

• att man red bättre än förra gången,

• att man åkte hem med motivation istället för besvikelse.

Det är sådana tävlingar som bygger framtidens ekipage.

Inte nödvändigtvis de med högst procent.

Utan de där både häst och ryttare lärde sig något tillsammans.

För i slutändan är det just det dressyr handlar om.

Inte att vinna över andra.

Utan att, tävling efter tävling, bli lite bättre tillsammans med sin häst.